lördag 20 augusti 2016

Sådant som gör en lite lyckligare

Det regnade och åskade ju en hel del i somras. Ett par gånger blev jag överraskad med ett brak rätt nära, då jag gått omkring och lyssnat på musik. Jag har egentligen aldrig varit rädd för åskan, men ja spaden brukar jag lägga ifrån mig. Det blir alltid att fundera lite, vill jag verkligen gå hem över ängen nästan en kilometer, eller blir jag kvar i trädgården och hoppas på det bästa.


Regnmoln och solnedgångar. Det är sådant jag är svag för.
I år var björnbärsbusken översållad av vita blommor som samlade de sista ljusglimtarna i försommarkvällen.
Hallonbuskens blad, liksom också allt annat, fylldes av regndroppar som glimmade i solnedgången.
 Dimman slöt sig över ängarna var och varannan kväll
 suddade ut gränsen mellan himmel och jord
.Ibland fick jag stänga ut medvetenheten om vad folk tyckte och tänkte och bara låta jättebubblorna göra det hela ännu lite mer magiskt.

Ja, med musik i öronen och detta framför ögonen. Lite lyckligare är man nog då!

tisdag 16 augusti 2016

En kyligare försommar

Alltså. Vet inte om jag bara inbillar mig, men jag frös typ hela sommaren. Regn och grått, inga ordentliga värmeböljor som svepte in en i skön sommarkvällsvärme. Shorts bar jag ett par gånger, tröja hade jag alltid med mig. Men det var sommar, med färger och liv.

Jag kom ju väldigt långsamt och sent igång på min kolonitott. Kunde bara utföra lätta sysslor och allt gick oändligt långsamt. Men som tur finns där ju mycket mångårigt som börjat växa till sig och jag var glad åt i början av sommaren.

Som min underbara azalea. Skyddade den och buskblåbären intill, i full blom de också, med ordentligt nät runtomkring i vintras. Det hjälpte och i år fick hararna inte äta annat än blomlökar och hallonbuskar.
Överhuvudtaget gillar jag så mycket växtligheten kring dammen. irisarna också blommade för första gången i år, då jag delade på dem. 
Mitt succulent och lavendelland (med mycket annat i det också, heh) fortsätter vidare från dammen. 

Och deras intressanta blommor passar bra ihop med min gamla edelweiss. 
 Basilikan jag planterat intill min torrare del förvånade mig riktigt i år med dess växtkraft. Trull tackade, han älskar basilika och andra örter.

 Jag plockade hem lite buketter då och då. Han agerar utmärkt blomuppvisare vid syrenen som äntligen hade lite fler än en blomklase i år! 
 Och jag hade helt glömt bort att jag planterade studentnejlikor jag hade hittat bortirrade vid en sandväg förra sommaren. Beklagade mig för trädgårdsgrannen över att jag inte hade av de fina färgklickarna bland mina gula,som hon just hade köpt, innan jag en vecka senare plötsligt spärrade upp ögonen, där var de ju! Och de passade just så fint som jag hade sett framför mig!

 Ny för i år var denna klematis jag planterade vid dammen. Jag brukar inte få klematisen att övervintra, av någon konstig anledning, så vi hoppas denna klarar sig.

Fast denna fina var ett undagtag, för den var den första på många, många, år som valde att komma upp igen på våren, till min stora glädje! Hoppas så på att den sku välja att breda ut sig ännu mera nästa år, eller ens komma upp igen. Tycker så om klematis nämnligen! 

Minst tre av mina fina rosor dog i vintras, som tur överlevde ens denna gamla morsdagsros jag haft så länge jag kan minnas. Men den var bara en tredjedel av fjolårets storlek. 
 Men vallmon mådde fint, lite här och där de brett ut sig. Brukar ofta låta dem stå kvar de vill, eller så flyttar jag dem till min vallmorabatt (där de av någon orsak brukar vara, låga, små och klena..). I år valde jag att inte slösa energi på lite onödigare saker och löt bara vallmo breda ut sig bakom komposten där jag brukat ha också andra blommor. Det var enklast så här, och riktigt fint det också, i all enkelhet. Där får sniglarna frodas i fukten. De äter vad de äter. Har inte hjärta att mosa dem. Ibland slänger jag iväg dem en bit, men annars får de hålla sig.. De små slemmiga utan skal har jag dock nu börjat ta livet av om de är för många på samma ställe, där de stör.

 




måndag 15 augusti 2016

Favorit i repris




 

Vi provade det för första gången förra året, att ha födelsedagskalas någon annanstans än hemma. Nu ville Trapp fira på pappas jobb igen. Och det fick han!


  Jag hade mått riktigt illa en längre tid här, pga. mina starka mediciner, och visste inte HUR jag sku få det att gå ihop. Men chansade och hoppades jag sku klara dagen. Sambon var till en otrolig hjälp och så hade vi just fått vår nya leasingbils väntebil. JA, vi har blivit med bil för att klara vardagen och sambons arbetsuppgifter!

Vi fixade lite mat, disco
Ja med rökmaskin och allt, då det en gång finns på stället! 
Och så hade jag igen i sista stund fått ihop en pinjata med påsar inuti. 
 Han hade inte bjudit många, bara de bästa vännerna som han visste att kan lyssna på de viktiga instuktionerna som gäller på stället. Och det gick så bra igen! Själv klarade jag just och just av att ta farväl till gästerna, så braka jag ihop i mitt illamående och sjukhet. Satt där i regnet och andades och visste inte rikgtigt hur jag sku klara mig hem.. Igen fixade pappan allt och jag var så tacksam.
Men det störde inte dessa, som var alldeles saliga över lite gammalt och hårigt sällskap. Nåt av det bästa med dagen, att få gosa med två super snälla och lydiga hundar. 







onsdag 10 augusti 2016

Nej, jag ser inte emot vardagen!

Varje år, efter alla längre lov då bara förundras vi högt här hemma då vi kollar blogg och facebookuppdateringar.

"Äntligen blir det lite rutiner igen!"
"Huh, vad det ska bli skönt med lite lugn och ro på jobbet!"
" Hen har väntat så på dagis och kompisar!"

Vänta! VA?!

Vi är gjorda för lov vi. Sena kvällar och morgnar som börjar där kring lunch. Inga tider, knappt något  förutbestämt program. Inga krav, ingen som pekar på klockan.

Så hösten för mig. ANGST. I år ska jag inte ens på jobb nu då skolan och förskolan börjar. Är fortfarande sjuk. "Väntar" på benmärgsvätsketagning nästa månad (Herre du milde så jag är skraj för detta!!) och så resultaten från förra magnetröntgenundersökningen där hela ryggraden och nacken kollades med kontrastämne, som jag borde få då i slutet på månaden.

Min kära familj gillar inte rutiner, inte tider, inte att någon säger vad de ska göra och när. De gillar inte skol/förskolematen, inte stora grupper, inte läxor.

Så då höstterminen börjar börjar ett enda långt gräl, som varar till nästa lov, då de inte behöver leva ekorrhjul.. Fast de inte ens har hobbier som sku trötta ut dem på kvällarna, just för att de avskyr tider!

Men imorgon är det dags igen. Som tur får vi åtminstone det liiite lättare iom. att minstingen fick fortsätta i gamla trygga förskolan trots att det var riktigt nära att han pga. av vår adress (sjukt!) hamnat till ett nytt ställe. Men ja igår frågade han vid läggdags om vi kunde lura förskolepersonalen att han dött. Eller då vi pratade igenom det, kanske kunde säga att han bara har riktigt ont i magen. Länge. Heh, summerar ganska bra allas feelis kan jag tro.

Vi hade en fin sommar. Svinkall, och inga stranddagar, förutom då vi var och tältade ett par dagar. Men jag klarade mig bättre än i slutet på våren, då jag mådde riktigt illa hela tiden, nu hade jag bara ont och var trött. Men jag har kunnat vara med och njutit av att se barnen njuta på våra små utfärder mellan regnskurarna. Och sommar är alltid sommar!

Nu hoppas jag verkligen hösten kommer att vara relativt varm, för allt har först kommit igång i trädgården då jag kom igång så långsamt under försommaren. Och så vi kan njuta av kvällarna efter skolan lite tillsammans.

Här ser ni vårt bästa köp på länge, och den ena av två dagar, vi varit tillsammans på stranden i somras.