Pojken som talade med fåglar

För att fördriva tiden här under dagarna har vi hälsat på änderna i dammen nära oss rätt så ofta. De är ju för fina både enligt mor och son..

Då man närmar sig hoppar de upp från vattnet och vankar fram till en med hård fart.

'Många, många fina änder. Och mitt bland den en Kricka. Eller Tavi på finska, som vi först lärde oss, så just denna har vi kallat för Tavi. Vår kompis. Kompisen som visst tappade bort hans egna vänner i höstas då han borde ha flugit iväg. Så han joinade dessa lite större i dammen och övervintrade här. I början var han rätt blyg och försiktig av sig. 

"Tavi" blev han absoluta favorit och blicken letar alltid genast efter den lilla vackra med underbart blåsljud, som också var orsaken varför jag först märkte honom. 

 Nuförtiden är han lika tuff, om inte tuffare än de andra. Springer fram och hoppas på nåt gott.

Fast den lilla, som kunde hänga med fåglarna mest hela dagen, får nog bara vissa morska honor att äta från handen. O lyckan då!

Tycker det är så avslappnande och fint att stå där och följa med deras liv, och den lilla som talar med dem, smyger omkring och är helt förtrollad av dem. Det är inte mycket det behövs.