En påsk

I år hade jag inte ork att pyssla tusen kort, inte ens fast jag "bara" var hemma. Pyssel har inte precis varit i tankarna då smärtan tagit upp så mycket av tankeverksamheten de senaste månaderna.

Men vi hittade ur-gulliga kort, och Trull fick välja vilka som sku få vilka kort. 

Så följde han noggrannt med att de landade där i lådan!

 Några fina tuppar gjorde vi med honom. Av den sötaste sorten, handmärken jag märkt att betyder så mycket för mig. Nu har ju tex. Tripp redan lika stor hand som jag, nästan. Då är det så fint att kunna titta på hans pytte-avtryck.

Så gott folk, ta hand- och fotavtryck av era småttingar, om ni är lika nostalgiskt lagda som jag.


Fick ju pappa på besök innan påsk, och tänkte att jag för första gången någonsin gör en påskkaka. Så kollade nåt recept på kvargkaka och modifierade det till glutenfritt så sambon också kunde äta av den och bytte ut aprikoserna till päron på Trulls begäran.

Tyckte själv den blev helt god, med min kära yngsta i barnaskaran meddelade vänligt men bestämt att "-den är lite för stark i smaken, det kommer tårar i ögonen..". De andra åt nu upp sina bitar, men ville inte ha mer.

Så åkte de iväg till sina farföräldrar på långfredagen, och jag gick på "lunch" till min moster, tillsammans med största delen av klanen. En lunch som räckte till sent på kvällen, heh. Men jag hade valt att gå ensam just därför att jag vet att de brukar ta sin stund, våra samlingar. Och dessutom hade jag lite planerat att umgås med pojkarnas nykläckta småkusin. Det fick jag, och var så lycklig med en liten i famnen. Att de kan vara så sljuvliga, dessa små människor. Små, hjälplösa men bestämda. 

Tänk att man haft privilegiet att få leva i symbios med tre sådanahär minityper. Tänk att den äldsta minitypen fyller tretton i år. 

Ja ibland saknar jag nog.. men förnuftet har blivit starkare, och kroppen får inte mera av skrikanfallen efter fler. Kanske det bara räcker med att få sköta om andras små. Och detta är en speciellt fin en!  

För första gången sedan julen åkte också jag till Esbo dagen efter, för att hänga med sambons familj.  Gör ju det sjukt sällan. A- ryms inte in i bilen då de hämtar oss, B- vill ju göra saker man inte kan göra då barnen avbryter en hela tiden. Men nu har jag fått vila rätt mycket och kände att lite omväxling kunde sitta bra. 

 Hittade de yngre vid bordet, där de lär ha suttit i säkert fem timmar och ritat tillsammans, utan gräl. Det är sådana stunder man ska ta vara på och rama in i sitt minne. Älsakr att svärmor har samlat på alla påskkort vi skickat dem, och hade dem alla framme på bordet då vi var där.

 Tog det mycket lugnt. Kände ett sting av dåligt samvete då inte jag kunde hjälpa till i deras remppaprojekt, men så var det nu denna gång. Kan ju inte alls anstränga skuldran.


I nåt skede försvann alltid nåt barn, och rätt ofta hittade vi ett eller två, eller tom. tre i ett stort klädskåp.

 Så kom tuppen och lade ägg på natten. Tuppen blev en ny bekantskap för mig då jag träffade sambon i tiderna. Hos oss var det alltid påskharen som gömde ägg.

 Till skogen gick vi alla dagar, den ligger ju bakom deras hus! Trull lagade en koja tillsammans med hans pappa och var så stolt och glad.

 och visst var det en fin en, i den mossbeklädda skogen.

En avkopplande och bra påsk, med många fina typer!