Sportlov, djur och sorg.

Jag hade några dagar sportlov med barnen. De hälsade först på hos farföräldrarna och så hade vi slappa dagar här hemma medan sambon jobbade. Tog dem på en liten utfärd upp på närmaste berget, det tog ju flera timmar att ta sig dit då vattnet var framme i ån.. 

 Någon hade gjort en snygg gubbe på ängen!

 och kakaon smakade då vi kom fram!

 På min sista semesterdag körde mamma oss till Fallkulla , det var första gången vi var där. Så mysigt det var, med underbart snälla djur som riktigt såg ut att njuta av uppmärksamheten de fick! Alla såg välmående ut och tror inte många djur blir så väl omskötta som dessa!

 Kor är nog bara för fina! Denna var ännu sjukt len och hade inget emot att man krafsade både en och två gånger.. Jag sku bra kunna ha några egna, om man bara hade möjlighet till det.

Ute hittade vi ännu lite hästar och ponnyn. Trapp och Trull for omkring tillsammans och det var idylliskt, mitt bland alla hus som omringar den stora gården.

Kan verkligen rekommendera stället för alla små (och större) djurvänner. Det är väl en ungdomsgård också, och ungdomarna får då sköta om djuren. Härligt! Trull älskade vårt besök, men var väldigt besviken då inte vi kunde ta med oss den stora gårdskatten i bilen.

 Så blev det lite jobb mellan varven, innan det var dags för veckoslut igen.

Fredag kväll- skidkväll, för Trull och mig. Trapp sprang bredvid. Kände mig sjuk redan under dagen, och sa också på jobbet att jag säkert hade haft feber om inte jag sku äta så mycket smärtstillande. Och ser man på, då vi kom in efter vår lilla skidtur hade jag ju 38.5, jag som aldrig har feber! Nu fick jag riktigt känna av frossa och allt. Lite omväxling.

 På söndag testade jag mina gränser igen. Skulle jag orka på jobb följande dag? Svaret blev nej, då febern steg igen. Men vi fick åtminstone en gemensam stund på lovet! En fin liten promenad i solnedgången, till berget en bit från oss,med fin utsikt och en grymt farlig peffisbacke mellan stupen och träden.

 Mina finaste kollar på peffisåk från sambons telefon.

 och jag hade förberett mig med att steka plättar för första gången på evigheter. Vad gott de smakade ute! Fast minstingen vägrade plättar, han är nog konstig han. Snön var godare. Fniss.

Den 27 februari kom också dagen vi tyvärr vetat om att var på väg i flera år nu. Min kära Grand-père somnade in, 94 år gammal. Men nästan fem år orkade han kämpa med sina sjukor, och denna stora man lämnade många sörjande efter sig, och en by är nu utan sin maskot. Tu me manques! 

 Jag hade ju inte träffat honom sedan Tripp var liten, har inte haft råd att åka ner på elva år. Men nu, nu gror en förhoppning om att kanske kunna resa ner med hela familjen till min kära by i Aveyron. Byn där jag kunde varje gata, varje skrymsle, varje vrå utantill då jag var barn. Min paralellvärld. Som nu ändrats, mina vänner känner jag ej längre och det har byggts en massa nytt. Men endå, endå skulle jag villa visa dem det, stället som varit mig så kärt. Och kvinnan som varit mig så kär, min Grand-mère! Som jag nu önskar styrka att orka genom denna tunga tid, ja all styrka i världen! För jag kan inte ens föreställa mig hur det är att bli över 90, och plötsligt, efter ett liv där man alltid varit den som skött om någon, i ett stort hus, plötsligt vara ensam i tystnaden..