Staden river ut områdets lungor

Igår var det minnes-och avskedstund i Gardenia . Ett svårt avsked för pojkarna och mig. Här har de ju sprungit omkring sedan de var babyn, vår tropiska glaspyramid och dess fantastiska trädgård.

Nu revs just en del av stadens lungor ut. Något fantastiskt som byggts upp sedan 2000, till kulturhuvudstadsåret, och då kostade omkring femton miljoner.  Växterna har färdats långa vägar och de anställda har lagt ner ett otroligt jobb alla dessa år.

                                 Klicka på bilderna för att läsa om hur växterna kommit till Gardenia


                                        

                                               
Det har ordnats naturskolor, kurser, vandringar och utfärder också i traktens natur och naturskyddsområden. Här har ordnats fester och program.  Maten har varit god och lunchen populär och stället har samlat folk och agerat som en grön paus i den stressiga världen. Hur viktigt har inte årskortet varit för många. Att kunna komma in hur ofta man än vill för att tanka lite värme och ljus. Kanske sitta ner och meditera en stund. Läsa en bok, eller spela ett spel med en vän. Många äldre och också yngre lär flitigt komma varje vecka.


Vart går de nu? Sitter de också hemma med tårar ögonen och funderar på hur det känns för de som byggt upp det hela om det känns såhär för oss besökare. Hur känns det att se träd du vårdat huggas ner? Otroliga buskar slitas upp med rötterna. Alla blommorna. Att ta farväl till djuren där bodde. Det är ju en värld. En värld staden tycker vi inte ska bevara. För att det inte är lönsamt i pengar. Strunt i att det kommer att kosta att sköta om stället endå och att de river ner en barndom för vissa och en del av områdets lungor.

Vem ska nu lära våra barn? Vad ska vi berätta om då vi talar om våra hemtrakter? Vart är det nu tänkt att vi ska föra våra gäster? För allt detta har Gardenia stått för.

Varför kunde inte det bara utvecklas? Aktivt ha talats om redan innan det bestämts att det sku stängas. Göra lite reklam för stället. Jag tycker det borde ha gjorts större, utvecklats till ett helt nytt samarbete många instanser emellan. Att det materialet och utrymmet kunde ha använts som lärogrund för allt från barn til pensionärer. En mötesplats. Gärna med lite gårdsdjur inblandat. Om några år borde en "raidejokeri" susa förbi. Varför kunde man inte ha planerat in en hållplats just där så det hade varit lättillgängligt för alla. Istället valde man det "lättaste" men sannerligen dummaste och kortsiktigaste alternativet. Det är NU man borde satsa på lite mänskligt, grönt och stressmotverkande.

 Avskedskvällen var riktigt sorlig. Essi Iso-Oja  spelade på harpa. Pojkarna var imponerade av instrumentet, och visst var det mäktigt med vacker musik!

Folk stod och pratade om ett hurdant absurt beslut beslutsfattarna tog. Ingen spar nåt på det här sättet, femton miljoner rinner bara ut i sanden och mångas hjärtan brister. Jag flyttade ju till detta gröna område för att det var grönt, med ekotänk. Som så många andra. Sådana som står där lika handfallna som en själv. Varför lyssnade ingen?!

Man hade små utställningar och någon hade karvat en fantastisk vattenmelon där det stod

 Tack Gardenia på finska.

 Våra funderade mest på hur hjärtlöst folk det är som bestämmer i vår stad. Hur de är sådana idioter. Den tredje ville inte komma och få de goda minnena förstörda, med de tomma dammarna och akvariet. Med ledset folk istället för glatt som samlats för att umgås på något roligt evenemang.

 Och vi gick i alla bekanta vrån. Öppnade samma kistor vi öppnat så många gånger. Tog farväl till älsklingsblommorna, växterna och träden. Trapp har alltid gillat bambun här. Så otroligt snabbt den kan växa!

 Det var till och med sorligt att tänka på att dessa sku komma ner. De har "alltid" suttit där och vakat över alla besökare.  De ser ju nästan ledsna ut de med!

 Snart är inte längre det stora glashuset upplyst och immigt. Vår trakts lungor rivs ut och våra hjärtan gråter.

Tack för alla dessa år!