tisdag 8 september 2015

En till med glasögon!

Det var ju redan förra vintern det märktes, att han nog inte ser som man ska, den lilla. Men ögonkontrollen lät vänta på sig i åtta månader! Ganska länge, tycker jag. Men kanske lika så bra. Han har ju gråtit och varit rädd varje gång man talat om det sedan kontrollen hälsovårdaren gjorde på fyraårsgranskningen..
Nu började dagen med att han grät då vi sku ut. Han klamrade sig fast i räcken på väg ner i trappan och jag fick dra honom mot bussen. Men så innan vi steg av den andra bussen sa han plötsligt : "Det här blir roligt, nu är jag inte mera rädd". Och så var det med den saken!

Sköterskorna och i synnerhet läkaren på barnavdelningen på sjukhusets ögonsida var helt ljuvliga och tålamodiga. Det är nog så stor skillnad då man kommer till dessa riktiga barnsidor där alla (eller de flesta åtminstone) på riktigt förstår sig på de små patienterna och deras föräldrar. Hon som vi fick som läkare talade dessutom hela tiden svenska med Trull, fast det inte var hennes modersmål och hon nog fick kämpa lite emellanåt. Tror ändå det hade en stor skillnad. För fast han är tvåspråkig verkar det vara viktigt för honom att få tala svenska i sådanahär lite mer spännande situationer.

Han var så duktig då de undersökte ögonen, ansträngde sig och var koncentrerad. Ögondropparna tog ju ont, men han var superduktig och fick också ett klistermärke som belöning. En carstarra dessutom!

Tyvärr var ju resultatet mycket sämre än vad vi hade gissat. Han hade nästan +nio på ena ögat och nästan +åtta på andra. Så det blev glasögon. Korrigerande sådana, så han kommer inte ens att se "bättre" med dem då idén ju är att de väcker upp musklerna i ögonen så de börjar fungera som de ska. Ojoj. Fast det inte är nåt "farligt" så känns det ju nog jobbigt, främst för honom och just det att världen nu kommer att bli helt suddig då han får de nya brillorna, innan ögonen (kanske) vänjer sig. Men vi får hoppas att det hjälper! Mitt lilla hjärta med de stora blå. <3

En glass fick man som belöning. Fast han bestämde sig för att inte gilla den. Suck. Men han gillade mycket resan in till stan med spårvagn, för att kunna byta till bussen som åker hem till oss. Dessutom barn jag honom i manducan för första gånger på evigheter då ögonen ju var så ljuskänsliga att han helst hade dem fast då vi var ute. Hade glömt hur sjukt mysigt det är att bära barn i selen.


Följande dag gjorde pojkarnas faster dem glada. Hon hämtade från skola och dagis och kom hem med dem i god tid, medan jag ännu var på jobb. Det har inte hänt många gånger, så de njöt av det extra! Hon är ju härlig med barn och studerar också till närvårdare med inrikting på barn. Perfekt! Så ja, de gillar att vara med henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Blir så glad för varje kommentar! :)