Det har ju varit sjuklingstider här. Snö, is, och ösregn om vartannat dessutom. Mina icebugs är på villovägar och mina vanliga vinterskor håller mig inte upprätt. Att sporta har alltså inte varit på tapeten. Och det känns. Både i stramande kläder och stramande humör..
Förra söndagen, då vi varit hos systra min, tänkte jag slå till. Det låg ju kanske tillräkligt med snö på marken för att man skulle kunna ta sig fram på skidor.. Jag sku prova!
Det hann bli sent innan jag kom iväg. Mörkret låg över åkrarna och snön yrde i den iskalla stormen. Drog mössan djupare över öronen och skyndade mig var gång vantarna måste av, man förfrös sig fort om man stannade.
Satte igång. Ställvis var det knappt snö på marken och ställvis var det långt upp på smalbenet. Inga spår fanns från förr och för varje varv jag skidade runt åkern, i takt med min musik, fick jag göra nya. Det blåser ju som i Sahara här då det är öppet ner mot havet.. Nya snövallar skapades hela tiden. Plumsade och halkade om vartannat (kommer väl aldrig att lyckas helt med vallningen). Men jösses så skönt det var. Att få kämpa och flåsa. Röra på sig för fullt. Hade aldrig velat sluta, men klockan hann bli över tolv innan jag kände att jag måste tillbaka hemåt för att gå på jobb till efter sju följande (nå samma..) morgon..
Det var länge sedan ögonen gnistrade då jag rörde på mig. Nu gråter jag inombords då jag ser ut genom fönstret. Svart och grått, is och vått. Jag vill ha gnistrande snö och härliga spår att glida fram på, ensam i kvällens sken, med musiken i öronen. Please!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir så glad för varje kommentar! :)