Nysnö och storebrorspoäng..

Det är ganska jobbigt att sköta tre barn ensam om man inte borde prata nåt. Miste ju rösten totalt, fick bara fram viskningar i över en vecka. Och så sa alla att man inte ska viska.. Skrev lappar, ritade bilder för den yngsta, använde nåt tokigt avatarprogram som läste upp det jag skrev på datorn (våra tog INTE det bra, med humor, alls!). Men inte brydde de sig. Så jag viskade och klappade i händerna då det brakade loss. Ni vet ju hur fredliga och lugna barn är ett par dagar innan den spännande julafton..

Men en kväll var Tripp snäll. Hade ju lånat en massa julböcker innan jul som jag hade tänkt läsa, ni vet sådär mysigt, i väntan på julen.. Nu läste han då åtminstone en bok för de yngre som uppskattade det!

 och sambon, som också han hade fått en lindrigare släng av sjukan, uppoffrade sig och gick ut med barnen då den första snön föll. Jag hade så ont  i lungorna, kallsvettades av att bara röra på mig inomhus.

Men de fick gå ut och njuta en stund. Utan att deras räddhare till mor beblandade sig med stilen att ta sig ner för backen, dessutom.. Men hej, poäng för hjälmen! 

 Tillbaka kom definitivt nöjdare barn med röda kinder. Kanske skulle det bli en vit jul i alla fall?!