söndag 31 mars 2013

En stor balja

Murbruksbalja kallas det, kanske. Har haft av dem på palstan som vattensamlare och badkar. Mycket praktiska. Då fiskarna fick vänta på flytten till större hemmet i Januari fick de vara en natt i en balja. Så blev den på balkongen där pojkarna hittade den förra veckan. En fantastisk beyblade-arena! Man har också kunnat använda den som gömställe. Sköld. Leka skölpadda. Snurra på brorsan eller bara sitta i den och fundera på livet. Mycket behändig balja alltså. Kostar sådär 10€ i K-rauta om jag minns rätt.

åka, åka, fram och tillbaka i lägenheten
Tre barn rymms helt bra i den om man lite trängs. 

Lilla Robinson

Det bor en ung man i min ålder på andra sidan berget här i närheten. En som har ett 720 liters akvarium i sitt sovrum, fyllt med främs växter. I sovrummet finns också det gamla akvariet från vilket dessa fick flytta för några veckor sedan. På sådär 500 liter. Då märkte han att där fanss en liten diamanttetrababy. Som inte kunde sättas i det större för att den sku ha blivit uppäten. I någon vecka har den alltså bott ensam i 500 liter vatten. Med belysning och pump, enkom för den pikulilla fiskungen. Han visste inte vad han sku göra med den då han ju såklart gärna sku bli av med det stora vattenhemmet för mera plats och lite pengar också. Nå jag har ju min lilla räkvärld som jag föreslog att den lilla kunde få bo i tills den är stor nog för att inte längre rymmas i de andra fiskarnas mun i hans nya akvarie.
Så på fredag efter vår utfärd körde mamma mig för att hämta hem den lilla lånefisken, fosterfisken. Robinson heter den. Efter Robinson Crusoe, såklart. Den enda lilla som överlevt i syskonskaran.
Hem kom den i en liten låda. Och ser mycket större ut på bild än den är i verkligheten.
Efter en lång vänjningstid för det nya vattnen (små fiskar är ju säkert mycket känsliga för byte av vattenmiljö) fick den då komma till sitt fosterhem. Räkvärlden. Där simmar den nu och äter minimala vattendjur (oh, äntligen nån som äter de äckliga små maskarna tex.) och ser rätt nöjd ut. Det enda är att den ju nog är en sådan som sku behöva ett stim kring sig. Och den är heeelt ensam nu. Stackarn. Räkorna, som är större än den, är ju inte precis rätt sort för den.

Den är nog så nätt! Så liten och glittrar redan vackert. Då lamporna i akvariet var släckta på kvällen och man tände ljuset i köket såg man en glänsande fläck som rörde på sig i vattnet. Lilla Robinson. Nu får vi bara hoppas att den inte går och dör i min vård! Det sku ju nog vara rätt nolo.. Sa nog att det finns en stor risk att vattnet är förorenat då de stora fiskarna ju är sjuka och jag flyttat växter och räkor från stora till lilla akvariet, men han valde att ta risken. Hoppas det var rätt val! Hur som hells njuter jag av den lilla där. Får se om den kanske måste få lite sällskap...

En inte alls så dyster långfredag

Hade blivit bjudna till mina föräldrar på långfredagen. Eftersom snön inte ännu smultit bort och solen sken som en tok hela veckan (hur underbart är inte en vecka sol?!) föreslog jag att vi sku göra nåt vi inte gjort förr,sedan jag fick dessa småttingar. Åka pulka tillsammans i barndomsbacken, Svedängen! Det var bara två barn hemma (det tredje, äldsta åkte till farmor och farfar redan på torsdag kväll) så vi rymdes bra i bilen då sambon också var på jobb. 

Vilken perfekt eftermiddag! Solen värmde ännu på eftermiddagen och fast folk hade ledigt var det verkligen ingen trängsel i backen!Fin vit snö var det också fast jag lite hade oroat mig för vattniga områden. 
Alla njöt, skrattade och tjoade! Trapp var helt lycklig och sprang upp och åkte ner, om och om igen med eller utan sällskap, pulka eller peffis. Den lilla hade lite jobbigt att klättra uppåt men han gillade nog också att åka neråt. O vilken fart vi hade! Svettigt men oj så roligt! Här finns inga bra backar på vårt område så detta var verkligen uppskattat!


Han fick nog promenera upp till slut, detta var bara i början. .

Trull fattade detta med att åka peffis

och skrattade bara då det gick lite på tok emellanåt
Snön yrde och barn, vuxna (jag) och pulkor flög i gupporna. Två gånger flög vi snyggt ur pulkan med Trapp och han lyckades göra nånslags volt i nåt skede. Underbart!
 Efteråt åkte vi till mina föräldrar för att ännu umgås och äta god påskmiddag. Mätta (nå främst jag, ungarna äter ju aldrig nåt då man är bjuden på middag) och glada med en hel del små fräknar på näsan åkte vi sedan hem på kvällen efter en mycket lyckad långfredag.

Tack för en fin dag! 

lördag 30 mars 2013

Alltså jag brukar inte bli äcklad, men..

Då det ur (den döda) chiliplantans mull kom utstickande nåt rangligt med vingar som ryckte.. Ja då tyckte jag det kanske inte var helt passande att släppa lös sådana kryp i en höghuslägenhet och lade en kopp ovanpå. Mord? Kanske det. Men ni får tycka vad ni vill, själv tycker jag sländor hör hemma någon annanstans än i våt hem på tredje våningen! Ute sku den endå ha mött kölddöden tror jag.
Men fascinerande var det ju.

måndag 25 mars 2013

Våra fina häxor

Det är ett litet problem med palmsöndagen här i trakten. Det finns inte så många videbuskar att det sku räcka till alla. Det fanns fler buskar förr men då de byggt har de försvunnit.. De har planterat ett buskage i parken som faktiskt är till just för att barnen ska få plocka sina kvistar där, men där har vimlat av skolbarn de senaste veckorna som burit bort famn efter famn med kvistar så jag ides inte ens gå dit för att se om nåt fanns kvar. Istället tog jag en springtur på torsdag lite längre bort och sprang hem med famnen full av kvistar. Så på lördag var det dekorering på agendan. Fortfarande var det nog egentligen jag som prydde dem. Men så gillar jag det också! Trapp hjälpte till med tre och en hade han gjort i klubben.

På söndag morgon var det sedan dags. Det som sku vara häxor med katt blev sedan tre häxor. Den lilla såg ju vad de andra hade på sig och ville inte ha någon fånig kattutstyrsel då man kunde ha snygg hatt och mantel istället. Tre korgar och en famnfull med fjäderklädda kvistar och vi var redo för att ge oss ut på dörringningsäventyr i grannskapet.

I år valde vi vinterkläder istället för vår. Det blåste kallt ute men i trapporna blev det ju nog hett!
Vid första dörren som öppnades tyckte Trull det var en inbjudan så han promenerade raskt in mot vardagsrummet och den överrumplade kvinnan fick fösa ut honom igen. Man kan inte säga att han är blyg vår minsta! Senare fattade han galoppen. Dörren öppnades- han tryckte upp korgen mot den som stod i dörröppningen meda han ramsade HÅRT på eget språk. Sista orden lärde han sig så man nästan förstod som utomstående: Paakka muue! Stolt och glad!
Här började de redan tycka att det räckte och Trull började vilja äta sina mer än ha mer.  Vi hade kommit två trappor från oss. Uselt med dörröppnande folk bara. :(
 Vi gick hem fast vi ännu hade kvistar kvar. Om de tyckte det räckte med det de fått sku väl inte jag börja invända nåt! Det mycket trötta minstingen fick också lägga sig och sova dagsvila. Trapp bestämde sig dock för att vilja gå och överraska ett apr av sina kompisar också och vi fortsatte iväg bara han och jag mot de två bästa vännernas dörrar.Aatu som hade sitt kalas på lördag var förvånad över att han orkat gå så långt igen. Men han var bara glad över att få överraska och stolt över de självprydda kvistarna!

Så traskade vi hem igen i den värmande solen över ängarna.


stannade lite emellanåt för att leka med snön och checka innehållet han snart sku få hugga tänderna i. O vi hade det så trevligt tillsammans igen. Han är så ljuvlig då man är på tumis! 
Så var det då chokofrosseri som gällde resten av dagen. O idag. De två äldre kan redan rätt fint spara och inte äta sig sjuka på en gång. Den minstas ransonerade jag.

Lite ledsen var jag över att jag i år förberett mig väl och köpt en massa godis till andra och så kom bara fyra grupper (ibland har det varit massor!) Men jag förstår det då så få i trappan öppnar, hur sku de kunna veta att just vi gör det om inte de känner oss. Nästa år tänker jag sätta upp en liten lapp på dörren att de är välkomna! Inte är det ju roligt då två dörrar i fyra våningar öppnas. Jättefrustrerande för de nervösa små.

söndag 24 mars 2013

Kalasdags

igår var det dags för Trapps första bästis sexårskalas. De gick i klubben tillsammans förra året men i år började kompisen i dagis. De flesta andra inbjudna var alltså från dagiset och jag tänkte att jag följer med som moraliskt stöd fast kompisens hus är bekant. Mamman som talar engelska verkade också gilla tanken om att föräldrarna sku vara med så där var två andra mycket trevliga mammor också.
Sambon hade lovat vakta de två andra men så sken solen och han bara måste ut och klättra. So what att det visar minusgrader ännu, det är vår! Som tur kunde mamma komma och hålla sällskap till Tripp och Trull istället och jag kunde gå med på kalaset.
Lade på mina icebugs efter en tur till butiken tidigare på dagen. Då gick jag med små, korta, steg på den livsfarliga isbanan som kallas gåväg och tänkte ändå falla. Nu kunde vi gena över åkrarna i lugn och ro. Trapp tyckte också att den kortaste vägen var att klättra upp för isbacksberget så vi klättrade upp för isen. Visst var det ju kortare än att gå runt. Men med mina vinterskor hade det varit störtomöjligt!
Råkade hitta fina tarror förra veckan. Trapp kunde göra ett jättefint kort till kompisen.
Tycker det är så fint att han intresserar sig för att skriva själv! 

De hade lagat ett långbord i vardagsrummet efter mycket velande. Deras kök är nämnligen ännu mindre än vårt!  Det var pigs, angrybird godis och grön "pig"saft.  Födisbarnet är han i grönt. 

kakan var en trashpack gubbe. Snygg! :D
 Jag som varit lite orolig över hur Trapp sku komma med i dagisgänget hade inte behövt oroa mig. Efter en stunds iaktagande med ett småleende lite utanför morsknade han till och kom jättefint med i gänget. Med ett par kom han jättefint överens och talar redan om dem som sina vänner. Härligt att se min lilla blygis (i sådanahär sammanhang) sådär utåtriktad och modig! <3

Förutom frilek var det mete 
och alla pojkar fick en egen liten trashpack monstergubbe i sin påse. Trapp var nöjd!
När vi kom ut märkte jag att vi suttit där i 45 minuter extra med de två andra mammorna + barn. Men det var nog helt välkommet också för värdfamiljen och födisbarnet.! Hem kom vi fort över berget igen. Vi hade en pulka med oss och nu kom den i bruk. Vi åkte lååångt nerför sluttningen mot oss och han hade nog gjärna åkt pånytt om inte jag sagt att mamma väntade på oss därhemma. Det hade ju såklart gått hur fint som hellst där och jag tror att alla var nöjda med dagen!

lördag 23 mars 2013

Inte kanske smartast i gänget..

Pojkarna, de två yngre, hade lekt med bilar. Jag var i badrummet då jag hörde hur Trapp började köra på väggen utanför med någon småbil. Efter en stund började jag fundera över ljudet bilen hade. Hjulrull längs med väggen och pam, hjulrull och pam. Lät som om de sku ha fallit rakt neråt. Men vänta!? Jag fattade vad han höll på med...
Vi har alltså ett par hål i väggarna här. Det var ett material som de sparade med då huset byggdes. Tunna som paff  är flera av dem. Denna har det blivit hål i då barnen slängt upp badrumsdörren så hantaget träffat väggen, lite för hårt, lite för många gånger.
Nu stod den kortaste och fyllde väggen med småbilar..
Efteråt stod han sedan där med ynklig min och upprepade favoritbilarnas namn. Inte den vassaste pennan i penalen, om man säger så..

Sambon litade inte riktigt på att detta verkligen hänt. Så han lånade sin fars leksak, en kamera i ändan av en sladd som man kan titta in i trånga ställen med.


Det tog en stund men så hittade han högen..
En lång rad med småbilar, från vardagsrummet till köket, har parkerat (en sista gång?) bakom väggen..
O vad ska man nu då hitta på??

En perfekt vinterdag

Fredagen den 15 mars. Förde Tripp till skolan. Åkte hem med bussen efter att ha varit till butiken. Måste stiga av vid åkrarna för att njuta av vyerna och spara lite på bild. Inte kommer man ju ens nära mäktigheten såhär, men oooh så vackert det var! Tänkt att man haft turen att få flytta till såhär vackra trakter!

Nog är vintern vacker! <3
Våra hoods. Nå nästan. Här brukar jag springa om nätterna. Men då har jag inte kameran med fast det är lika vackert då med den gnistrande vita omgivningen och den mörka himlen med stjärnor på.. Inga kossor här än på en tid.

Försökte få ut ungarna hela dagen. "Neeej, inte ännu. Ska bara.." Det hann bli eftermiddag och dags för solen att börja leta sig neråt innan vi var framme vid palstornas lilla berg med skidorna och bara två av tre barn. Det äldsta stannade hemma, tyvärr.
Varm kakao. Vad är en utflykt utan det?! Men istället för bullar hade vi denna gång med oss såpbubblor. Det dög åtminstone som förklaring..
Jag var också med! 

Som vanligt tänkte jag på Lova och en annan vacker liten änglaflicka som bara fick stanna här i fem månader medan vi blåste av bubblorna i solnedgången.
Så åkte vi upp och ner, upp och ner, upp och ner i den lilla backen invid palstorna. Han föll de flesta gångerna men vägrade gå hem innan han lyckades komma ner stående hela vägen! Det går bättre och bättre dethär med att skida och nu hade han också stavarna i bruk! Jag blir så glad av att se hans glädje och gillar att vi har nåt vi tycker om att göra tillsammans. Hoppas det håller i sig också i framtiden!
Den lilla som hade lite feber (igen) var ordentligt inpackad efter förra gångens nedkylning och storgråt pga. förfrysna kroppsdelar och iskall vind i ansiktet. Men storgråt blev det även denna gågn då han insåg att jag inte hade med hans skidor! Stackars liten! Kylväskan funkar förresten utmärkt som ryggstöd och han hålls nöjd i vagnen/pulkan bara om han får krama om sin Bogi och ha tutten i munnen.. 

Då vi kom bort från ängarna och fram till bron som leder över den lilla ån hade en tjock dimma lagt sig kring området. Spooky och rätt häftigt. Pojkarna tyckte det var roligt då man knappt såg framför sig. 
Så avslutades kvällen ännu med film och fredagsmat. En mycket lyckad dag med andra ord!

Två och tre

De trivs så tillsammans, den äldsta och yngsta. Tripp har alltid älskat små typer. Bett om småsyskon och tom. planerat babynappning på bussen innan han fick fler av dem. Trapp igen avgudar båda de äldre men Tripp litar han ju på så totalt. Hans klippa.
Nu var Trapp ju borta flera dagar för en vecka sedan. Hos farmor och farfar, ensam, för första gången i det fem och ett halvåriga livet. Alltså här var så lugnt. O dessa två hann chilla och kramas. Hoppa och skratta. Göra volter i sängen och "sova" på golvet i vardagsrummet.
Kärleken. <3


Vi hade jätte tur också medan Trapp var borta. Då vi varit hos läkaren med Tripp, som igen hade brutit sin tå då han flängde ner från högsängen (ja han har haft hjärnskakning två och bruten tå två gånger..), gick vi på loppiset invid (i Rönnbacka) som jag aldrig varit till innan. Två fina starwars dräkter i precis rätt storlek för Tripp, två stora minigrippåsar fulla med legogubbar för en struntsumma och en hel del annat smått och gott (fast inte det fiiina svärdet, riktiga, som Tripp så gärna köpt).


På lördagen kom då Trapp hem igen. Farmodern frågade ganska fort om de kanske borde ta hem honom igen. Så hårt gick det till direkt. Vår primus på andra ställen är rätt krävande hemma om vis äger så.. Men lika kär, såklart, för det! Men friden var slut.
De provade dräkter (den Trapp har är alltså gammal, den andra var en DarthVader)

och härjade på som tokar
åt lite goda chokomunkar och njöt av farföräldrarnas sällskap
 Så var det det vanliga gänget igen. På gott och ont.

lördag 16 mars 2013

Om du inte är snäll med mig får du inte komma på mitt kalas..

Vi har ju vetat det redan en tid (typ sedan hösten) att klubbkompisen fyller år i Mars. Det har liksom kommit upp med jämna mellanrum, oftare nu efter årsskiftet. Att kalaset sku firas på Hoplop stod också klart sedan länge. Då var frågan: Blir Trapp bjuden eller inte?! O visst blev han ju det. Som enda barnet i klubben. Roligt och en ära såklart, men säkert väldigt pirrigt för vår lilla femåring att paras ihop med ett gäng främmande barn på ett spännande nytt ställe.
Förra söndagen var det då kalasdags. Trapp som varit hos farmor och farfar ensam för första gången i sitt fem och ett halvtåriga liv kom hem dagen innan och frågade efter det med jämna mellanrum hur många timmar det var kvar. Äntligen var det dags!

Hade ingen aning om att det ligger ett Hoplop så nära oss. Hade det varit vår kunde man bra ha cyklat dit. Nu var min mamma snäll och körde oss dit. Helt löjligt att man med bil måste åka sådana omvägar för att komma fram! Kanske vi en vacker dag (eller nå kanske hellre regnig) måste ta alla barnen dit sedan då vi kan ta oss dit med cykel.

Jan, kompisen, hade ett eget rum där maten och drickan serverades. Enkelt och bra att hålla egna gruppen lite skillt. Här kunde man också höra vad den andra sa. Det serverades väldigt goda saker men de flesta hade mera bråttom ut i "lekvärlden" och struntade i maten. Vår sötnos satt där sist för att svälja ner sista bitarna donits trots att jag sade att de nog inte försvinner medan han är borta.

Så gick vi ut i salen. Öronbedövande oljud och alla kompisarna hade redan försvunnit upp i tunnlarna.
Den lilla såg lite orolig och bortkommen ut. Jag förstår honom så väl.  Jag var glad att jag stannat där med honom!

Så hittade han rutchbanan. En mega-en. Försiktigt och sneglandes bakåt mot mig klättrade han upp. Satte sig ner högst upp och åkte med ett smil, lite vingligt ner. 
Efter det tog det fart. Han klättrade upp fort,fort och åkte ner mer och mer självsäker och mammahjärtat svämmade över då jag såg de tindrande ögonen och breda leendet. Min fina försiktiga unge! <3
Trampolinen i övrevåningen var också pop! Tog till slut bort glasögonen så han inte sku behöva känna sig orolig över att nåt sku hända dem. De andra flög fram och man såg dem bara då och då. Men Trapp trivdes bra med mig också.

en till favorit! Han såg nog så liten ut där upptill. 

Det var nog en lycklig liten unge som åkte hem med kompisens pappa tillslut. Han hade velat tacka kompisen för kalaset men vi hittade inte honom innan det var dags att åka iväg (en annan gäst hade blivit sjuk och vi ides inte vänta längre). Så det är kanske lite tråkigt på dessa ställen. Gästerna kan lätt splittras och bli lite ensamma. Som tur tog Trapp inte det så hårt. Här är det endå tom. önskvärt att härja så svetten rinner. I en lägenhet hade det nog blivit för villt med detta gäng.
Men en sak störde jag mig på. Man ska ju ha övervakare på kalas. O kompisens föräldrar var ju liksom det till pappers. Men i verkligheten satt de bara inne i rummet där det serverades mat och pratade med en annan mamma. Det var inte många gånger mamman kom ut ur rummet.. Gästerna härjade helvilt omkring utan någon som hellst övervakning också i övrevåningen där de inte borde ah fått vara utan övervakare. Detta gillade jag inte. Jag var bara ännu gladare att jag varit med för att se efter min lilla son.

fredag 15 mars 2013

En tumme

Sådär tre veckor efter skadan.
Vet ni hur tur jag hade då skinnet blev kvarhängande från en liten,liten skinnbit?! Hade haft redigt mycket mera ont annors.. Det tog redan över en vecka innan det slutade blöda undertill varje gång tummen rörde på nåt. I förrgår lossnade den torkade skinnbiten ovanpå såret också. Ni ska få se hur fint det blev till sist. Hade nog som sagt tur att det inte gick värre (båda gångerna..).

Akta er för vassa saker säger jag bara! 

En tupplur

En dag för inte så länge sedan.

Han drog ner filtarna från soffan, tog mjukisdjuret Bogi i ett stadigt grepp, tutten i munnen och somnade sittandes, märkte jag då jag ropade att han fick komma och äta lunch. Hur söt får man bli?!

En utfärd i ämbaret

De har ju varit sjuka, våra fiska, vet du som läst här ibland. De har vita fläckar som blir hål, skrapar sig mot bottnet, fenorna delas, blodådrorna är röda och synliga och de andas konstigt. De har redan fått fyra olika mediciner och vattnet ska bytas ofta samtidigt som man putsar bottnet. Oron är stor fast det väl är ett rätt bra tecken att de hålls vid liv.
En som jobbar i en akvariebutik har varit riktigt sur då jag inte hämtat fiskarna till hennes arbetsplats för att kollas under mikroskop för parasiter. Nå nu senaste lördag fick jag äntligen hjälp av min mamma för att komma till Vanda i en varm bil (har ju inte precis velat åka buss i några timmar med en fisk i ett ämbare).  Fångade alltså en rädd fisk i håven på lördag morgon och stoppade den i ett ämbare. Det var den som haft flest symtom, Läikky, som fick åka på utfärd.


Väl framme fick vi veta att hon som sku kolla hade försovit sig. Så stackars Läikky fick hänga i ämbaret längre än planerat.. Under tidensom vi väntade fick vi som enda kunder gå omkring och kolla på alla fiskar i butiken i lugn och ro. Vilka fina fiskar det finns!
Tyvärr hittade inget konstigt på fisken. Hade nog hoppats på ett enkelt svar. Nu är det hela ju ett mysterium för inte ens de olika, starka, medicinerna har hjälpt mot symptomen. Vattnet borde också vara ok nuförtiden då jag lärt mig lite om vattenkemin och har börjat testa det regelbundet med olika provrör och ämnen. Hifistelyy som sambon säger.
Efteråt hade Läikky igen fått nya knottror/nippor som såg onda ut. Kanske han har känslig hud bara?!
glad över att vara hemma igen..


Tråkigt var det nog att inget enkelt fel hittades. Men o andra sidan fick jag bevisat att det inte är mitt fel att de ännu också är sjuka. Jag har verkligen försökt mitt bästa. Hon sa att det kan vara nåt som tex. en virus, men mot det finns det tydligen inget botemedel så det är bara att hoppas på det bästa. Så det gör jag nu!

söndag 10 mars 2013

Anentome helena

Ja. Skrev ju om de små, små, sniglarna som tagit över lilla akvariet. Medan Trapp var i klubben förra veckan tog jag en liten tur till området här intill med Trull och hälsade på en ung man som för tillfället har 1200 eller 1300 liter vatten i sitt sovrum (ska nog sälja andra stora bara han fått det nya fyllt). Ur vattnet fick jag tre sniglar som då borde äta sådanahär "rosksniglar". Än har jag bara hittat ett par tomma skal men hoppas de är hungriga och snart får problemet fixat (uppätet).


Ganska intressanta. Anentome helena (petokotilo kallas de på finska)

sniglar och räkor
fast skrattade åt starten. En drös med småsniglar som borde vara lunch åkte istället med på den stora..


lördag 9 mars 2013

Besök från Kina

Systra min fick åka på jobbresa förra veckan. Hon jobbar/bor alltså i Kina nu sedan förra hösten. Nu fick hon åka på arbetsresa - till Finland. Så vi fick njuta av hennes sällskap här förra måndagen innan hos sku runt i landet.

Jag (och hon) försökte få bilder på henne med pojkarna. Hopplöst! De var såna vildingar igen att ingen var stilla, alls.


På söndag ska hon flyga tillbaka. Får se om fröken busy hinner hälsa på ännu innan det. Annors ser man henne kanske på sommaren igen. Men jätteroligt med överraskningsbesök! <3



Det har varit parkdagar med kompislek

o en hel del legobygg igen. Trapp har lärt sig bygga fina hus själv.
Blomman kunde jag bara inte motstå då den stod där billig i matbutiken en dag. Så vacker! 

Sambon kom också ihåg de bortglömda "ivägskjutarna" av småbilar. De har varit gömda i lådan under sängen en längre tid. Oj så roligt de hade nu med de "nya" avfyrarna. Tillsammans med skaterrampen flög bilarna ju jättefint!