Om att gråta över spilld mjölk (eller hår)

Vi pratade om det förra veckan med Tripp, att jag sku kunna klippa hans hår innan skolfotograferingen. Då var det nej. Men igår då de kom hem från farföräldrarna föreslog han det själv, att nu sku kunna vara en bra tid att klippa. Så jag klippte. Lite mer baktill, mindre framtill. Han ville ha det längre vid pannan, gillar lite att gömma sig bakom håret tror jag. Och jag tog högst fem cm. På riktigt. Så att ögonen kom fram. Men han såg sig i spegeln och brast ut i storgråt. Han hatade mig.
Tänkte han var trött och att en natts god sömn sku göra sitt. Men nej, det var samma imorse. Han var fuuuul. Alla sku skratta. Tårarna rann. Så han gick till skolan för skolfotografering gråtandes över sitt fula hår. Har en känsla av att vi kanske inte får se det bredaste leendet på bilderna från i år. Stackars liten!  Förlåt! Fast till mitt försvar så tycker jag håret blev bra och vi råkade med sambon båda trösta honom med samma mening (skillt, var för sig) Att ingen kommer ens att märka att du klippt dig. Men det tröstade inte precis den besvikna lilla människan med det fulklippta håret.