Drömmen blev sanning

Jag har drömt om det i många år redan. Att få rida på en fyrbent snäll häst. Har inte vetat vart jag riktigt sku vända mig och om jag ens vågar kliva upp på en längre. Red väl senast för typ 18 år sedan. Så riktigt igår var det ju inte. Att gå på lektioner är ju så sjukt dyrt också, inte har vi råd med sådan lyx. Men så talade min kompis om hur hon sku till stallet här i början av veckan, de har ju en häst med sambon sedan ett år tillbaka ungefär. Då frågade jag om inte jag sku ha fått följa med. Och det fick jag ju självklart, riktigt till hennes glädje! Att jag inte fattat att fråga tidigare.
Lite nervös var jag nog. Hur sku det gå? Sku jag få hästen att röra sig. Sku jag ännu hållas i sadeln?
Men så talade hon så gott om sin häst, Nella. Hur snäll och lydig den är. Att det riktigt lyssnar på hennes röst så hon knappt behöver styra den på andra sätt. Så jag litade på henne. Hon har ändå alltid varit hästflicka.
Kom fram och fick träffa hästen. Lärde känna den lite medan jag fick rykta den, ge ett par bitar bröd för att få den på min sida. Och jag tror den accepterade mig. Fast jag pratade sjåpigt babyspråk med den och kände mig helt löjlig. En häst är ändå inte i babyformat precis.
Gick till manegen och så var stunden inne. Jag sku upp på hästen. Fick använda stol, kompisen hade läst att det är snällare mot hästen så. Fast jag egentligen sku ha velat kolla om jag ännu har det i mig, att slänga sig själv upp i sadeln. Och så satte vi igång. Hade konstiga tyglar, cowboy style. Inte kanske riktigt min grej. Fast jag inte gillar att dra i mungiporna på hästen var detta nog kanske lite för lös stil för mig. Tyckte inte riktigt jag ledde den, det var nog lite tvärtom. Den följde mest sin matte runt i manegen..
Då jag skrittat omkring en stund fick jag prova på trav. Här märktes dock min bristande klädsel. Hade usla, plattbottnade (och ännu till ljusa) skor som inte alls höll stigbygeln på plats under foten utan den gled hela tiden upp kring min fotled. Inte alls roligt. Jeansen hade man inte heller så bra kontroll över benen med, man fick nog klämma i lite hårdare än med rätta kläder. Men roligt var det ju! Till sist fick jag ännu galoppera. Jee!! DET var roligt. Fast hästen hade inte blivit riden dagen innan så den hade lite överlopps energi och slängde lite med huvudet så jag verkligen fick hålla i för att hållas kvar i sadeln. Men egentligen tyckte jag det var rätt roligt. Jag brukade ju smågilla det då hästarna i ridskolan skenade. Man vet att man lever liksom (åtminstone än). Så när kompisen sa att hon sku galoppera lite med den så den sku få ut den mesta energin  så satte den i en annan växel. Parkeringsväxeln. Hon som talat så gott över deras samarbete och kommunikation blev nog så nervös och besviken på den. Den vägrade allt. Visade riktigt sin sämsta sida. O hon blev surare och surare medan jag satt och fnittrade över hur mycket den påminde om trilskande barn. Ni vet, man vill visa upp de underbara barnen på någon fest tex. och de beter sig så illa de bara kan. Ungefär så kände jag att det hände här. men jag satt ändå och njöt. Att få lämna hemmet en vanlig tisdag kväll för att hänga i en manege med sin kompis och dennas häst. Det är ju helt fantastiskt!

Efter ännu en stund i sadeln fick jag sedan göra nervärmingen (heh, alltså så den får tänja och varva ner) i skogen invid. Har inte fått rida i skogen tidigare. Gillade det skarpt! Trots att man fick väja för kvistar emellanåt och så var det så backigt och stenigt att jag emellanåt var lite orolig över om den ens sku hålla balansen, men vi klarade oss helskinnade och jag var lite stolt över mig själv. Underbart,underbart,underbart! Hade ett fånigt leende hela kvällen. Vitsit så jag gillar att rida, och att umgås med dessa jättar till djur! Åtminstone de snällare individerna. Fast de sku vara envisa.

Min kompis och jag. Kompisen var mer efter gräset än att umgås tror jag..

Så var det dags att säga hej och åka iväg hemåt. 

Nu tänker jag bara: Jag behöver ridbyxor och ordentliga skor! Vill absolut pumma en ridtur igen snarast möjligt! Men med lite bättre utstyrsel denna gång. De bästa utekläderna jag har var kanske inte det smartaste att ha på. I synnerhet inte då sambon är ordentligt allergisk för hästar så allt måste tvättas så han inte får symtom.
Dagen efter hade jag faktiskt inte mer känningar i benen än jag hade då jag åkte iväg och rida (hade fått ont i låren redan kvällen innan då jag sprang lite väl hårt) men sen på torsdag. Aj, aj, aj. Klarade ju knappt av att gå fram och tillbaka till parken ett par gånger. Att cykla till palstan senare på kvällen var redan lite väl mycket pain. Huhhuh. Ja som sagt, man vet att man lever och rört på sig. Än idag skippade jag springningen, såpass möra är ännu benen.