Borde jag sitta i skolans gymnastiksal och lyssna på rektorn. Men eftersom sambon jobbar sent så är jag hemma med barnen istället. Tror inte någon sku höra nåt om jag sku ha med dessa vildingar. Fast jag måste säga att just nu sku tom. ett föräldramöte kännas avslappnande och som egentid.
Ingen som vill låna en femåring för en tid? En ettåring kan fås med på köpet ifall man önskar. Jag håller på att bli tokig! Femåringen har stängt av öron och förstånd, slår, sparkar, knuffas och säger de fulaste ord han kan, då han inte bara illvrålar. Att jee, vilka sköna dagar vi har här nuförtiden.. Jag behöver LOV!
Förlåt, men måste dra lite på munnen då jag läste din text. Skickar dig styrkekramar, hoppeligen går det över tills han blir ja... tja... gammal...
SvaraRaderaMärker att varje ålder har med sig en ny "tjusig" sida hos barnen...
Jep, o det värsta är ju att det smittar av sig. :/ Den lilla drar i hår,bits eller slår de större i huvudet med småbilar. Då HAN inte illvrålar som brorsan. De har övat tillsammans. ;)
SvaraRaderaSkolpojken är ju också trött och känslig, och har fått nog av bröderna så till den grad att han ville sitta vid skillt bord igår då vi var till maccen med mina föräldrar. Så frid och fröjd i huset. No, not really. Att de yngre väcker mig många gånger om nätterna gör inte precis situationen bättre. Men ja, hoppas det blir bättre snart.
samma här, samma här. HOHHOIJAA. Våra grannar måste HATA oss, ljudnivån är ibland något alldeles fruktansvärt!!!
SvaraRaderaJag kom att tänka på att kanske 5-åringen är sockerkänslig..? Linn tog ju (enligt bloggen) bort sockret från 1-åringens kost och hon förändrades totalt. Kanske värt ett försök?
SvaraRaderaStyrkekram!
K
Kanske något i luften. W är sååå känslig och dramaqueen, varvat med slag och skrik och kramar. Axel är bara lilla my, gapar och är arg men go. Men mina nerver får sig nog en omgång nu som då. Mitt största medlidande.
SvaraRaderaJa, här känns det också som att syskonbråken dominerar vardagen för tillfället. Jag håller på att bli fullständigt galen. Dom slåss så fult! Och 5-åringen ger mig annars också gråa hår för det mesta. Jag vet(!), hon behöver mycket uppmärksamhet men ändå!Och som du skriver - det smittar ju av sig på minstingen också. Det tröstar knappast dig, men det är så skönt att läsa att andra har det likadant. Styrkekram åt oss alla :)
SvaraRaderaEva. Jag undviker att se grannarna i ögonen. ;) Fast o andra sidan har de under oss en hund som gjort oss GALNA med sitt skällande. Kosto elää liksom. ;)
SvaraRaderaK- Ja, jag har funderat på det. Tro mig!Men tyvärr i dagsläget tror jag nog det helt enkelt inte längre är möjligt att göra nåt åt saken. Han ÄR sockerberoende, det är säkert. Man hittar honom ofta i gömman mumsandes på sin fars gömda godisar tex. Men fast JAG sku köra sockerfritt sku det inte hjälpa, för han är inte bara med mig 24/7 och det är inte jag som matar i honom mest. Det är inte så enkelt att få andra att förstå. Och det är inte så lätt att säga till en femåring att Sorry, nu är det goda livet slut.
V- höst? Fast igår var en bra dag. Vi var mest ute och så grillade vi på palstan. Fast så fort vi hade hämtat storebror så började de. Suck. (Men vet du, jag är e n s a m nu! Ska just gå till palstan)
Naadi- Ja visst tröstar det lite att veta att det inte bara är kramkalas hos andra heller. Ibland kan man få för sig sådant.;)
Nå vet du, visst hjälper det om ni slutar servera socker hemma! Småbarn är ju ändå hemma en stor del av tiden. Då kan kalasmaten eller annat gott hos t.ex. mommo/fammo bli nåt riktigt särskilt gott!
SvaraRaderaMen det kräver ju förstås att sambon äter sitt godis annanstans än hemma... ;-) Och att de andra barnen också hålls på sockerfritt.
Om du tycker att han faktiskt är sockerberoende, det känns ju faktiskt en smula ledsamt, så kan det ju vara så att hans beteende (ilska och bråk) kan ändras helt genom sockerfri kost.
Våra barn (4 år o 1,5år) får socker då vi väljer att de ska äta det, t.ex. på kalas eller fredagsmys. Men tro mej, vi har grälat flera gånger med både mommo och fammo för att de ska respektera våra regler!!! Men NU gör de det, och det var värt alla gräl.
Jag har själv varit sockerberoende, och har efter mycket kämpande kommit ifrån det. Och jag mår SÅÅÅ mycket bättre nu! Det är därför jag kommenterar en sån här känslig sak som sockerkonsumtion - jag vet hur det känns.
Kör på bara, ni har inget att förlora!
Styrkekram!
K