Del tre

På fredan morgon åkte vi äntligen iväg mot Jussarö. Solen sken, och det regnade, om vartannat. Skrattade bara besviket att just som jag satt mig i solen med den tidning i handen så vändes kranen på och jag fick snopet sätta mig inne i båten istället tills molnet passerat (eller vi passerat molnet). Vi körde mot öppnare hav och vackrare vyer. Långt åkte vi ju inte under semestern, Jussarö ligger rätt nära raseborg, men med dyr bensin och barn är det inte hur långt man reser som är det viktiga! Inte alls! Redan detta är ju en annan värld!

Vi promenerade glatt mot den svarta sandstranden. Det fanns förr gruvor på ön som tog mineraler  från den mineralrika marken. Stenarna glittrar och glimmar och sanden är ställvis svart.

Vattnet var iskallt men det hindrade inte ungarna från att doppa sig lite. En strand är strand!

Så började det höras muller och de svarta molnen närmade sig med fart. De två små och jag valde att inte bli på stranden i åska och packade fort ihop våra saker och tog skydd inuti vagnen..

För att det kan falla träd då det åskar, tyckte Trapp.

Och medan det öste ner såg de på film och åt ärter. Samma ärter som i Ingå. Då var vi så glada över att det inte kom allergiska symtom till Trapp. Nå,nu kom de sen igen med besked. Så vi fick gräva fram allergimediciner och kortison då hela den lilla kroppen var full med frenetiskt kliande blåsor och rodnad. Stackars,stackars liten! 

Intill båten i det kristallklara vattnet simmade det miljoner med fiskar. Inte fick jag ju det klara vattnet att se klart ut på bild, men det kändes fint att se i verkligheten. Förövrigt fångade folk kilogram efter kilogram av abborrar på bryggan. Vi fiskade med små pilkspön som man lät sjunka ner till bottnet och sedan drog uppåt lite, lite. Det var knappt så man fick ner masken i vattnet innan någon högg tag i den. Stora, fina fiskar. Ungarna (och jag med för den delen) älskade det! Trull blev så uppspelt att stackarn fick gå och lägga sig i nåt skede då han bara SKREK av lycka. Han verkar skrika lite för allt.. 

 Day two. Solsken. Åtminstone en liten stund. Bassängen fram (det blir ju varmare än havet rätt så fort) och små nakupellen som sprang omkring, lyckliga som få.

Det var nog med våld man fick försöka värma honom emellanåt.

o efter att ha fått lite mat i magen slocknade han och sov under perfekta vyer.

Trapp blev nergrävd, som Tripp på föregående strand. O så "skrämde" de mummi.

Jag hittade nåt jag inte sett förut. De hundra och åter hundratals orkidéerna på området. 

Många var metershöga för att nå ljuset under träden. Det fanns av dem överallt märkte jag till sist.

Och glädjen över det vackra vann över sorgen då jag märkte ipadens spruckna glas. Allt kan man ju inte få

Största delen av dagen fick vi faktiskt var på standen helt för oss själva. Freakigt. Sambon träffade i nåt skede ett par klättringskompisar som råkade vara där samtidigt och hängde en stund med dem för att klättra på de vackra bergen. Inget dåligt ställe att klättra på,inte alls.

Och på söndag efter frukost var det dags att åka iväg ifrån den fina ön, innan stormen blev för stark.

 Då vi åkte över Porkkalafjärden hade det redan hunnit bli rätt så höga vågor. De två äldre som suttit och spelat på iPaden lyckades bli sjösjuka och fick båda sitta med var sitt ämbare i famnen på slutrakan. Ingendera spydde som tur, men lärde sig kanske en läxa..

Vi hann ännu vara på Grynnan två dagar innan det var dags att komma i hamn på Drumsö.

Älskade näten som torkade i kvällssolen. Så enkelt, så vackert.

 På måndag regnade det hela långa dagen. De äldre vägrade gå ut. Den yngre ville jag inte att sku gå ut då det var så halt. Så vi försökte fördriva tiden.

tex. genom att äta ostbågar i sängen medan de äldre fick leka billekar ifred med mummi.

 Då regnet lugnade sig lite gick jag för att meta. Det nappade inte ens. Men det gjorde inte så mycket. Njöt av naturen istället.

Kollade på spindelnät

Vackra, vilda blommor och stormiga vyer

Förundrades över hur tuffa svanar är. Gåsen är ju ungefär lika stor men då svanen närmade sig hotfullt så tog den sitt pick och pack och flydde fältet.

Tuffisen ville inte alls komma närmare mig fast jag följde den en god stund från stranden

O så tog svärfar en bild på oss tre.

Så var det slut på det roliga. Vi tackar och bockar och är lyckliga över att vi än en gång fick vara med!
Nog är det ju bara så himla bra. Att fast vi inte själva har nåt så har vi fått fira sommarlov både på landsställe och båt. Lyx!