torsdag 29 mars 2012

En utfärd på tumis

Två gånger har vi redan hamnat inhibera Trapps ögonläkare. Först var han sjuk och så var pappan på resa, man kan ju inte precis ta med sig hela flocken då det ska koncentreras noga.. Men igår var det dags. Pappan stannade hemma med Trull och vi åkte iväg, bara vi två. Vet ni hur länge sedan det senast inträffade?! Jag kan inte ens komma ihåg senast det var han och jag någonstans. Att bara sitta bredvid varandra i bussen och prata ifred, om ditt och datt, tåg och bilar och annat en fyraåring gillar. Härligt! Han är nog en sådan fin typ då han inte behöver söka uppmärksamhet! Hos ögonläkarn var han också SÅ duktig, gjorde verkligen sitt bästa för att göra som hon bad honom och tappade inte koncentrationen mer än en liten liten stund då han helt enkelt inte såg figurerna längre. Det täcktes han väl inte säga heller. Det var dessutom finfina nyheter vi hörde. Högra ögat såg redan en rad ner på tavlan (ni vet med fyrkanter, bollar, hus och äpplen) och ser nu ~65% av vad ett öga förväntas se, vilket är riktigt normalt för ett barn i hans ålder. Det vänstra (sämre) ögat hade hoppat två rader neråt på tavlan vilket hon tyckte var jättebra. 35% såg det nu jämfört med de 10% vi startade vid förra vintern. Täckbehandlingen har alltså helt tydligt varit till nytta! Känns bra att höra då man ju får kämpa lite varje gång lappen ska på (fem dagar i veckan alltså).  Fram till ungefär åtta års åldern går ögat/hjärnan (ja eller samarbetet mellan dem då) att "jumppa", så han har ju många år på sig ännu. Hoppas det blir jämn syn till slut, alltså att båda ögonen ser lika bra. Först då kan han se tredimensionellt till exempel. Sen får man också se hur det blir med skelningen, om det fixas "av sig själv" i samband med synkorrigeringen eller om det kvarstår också efter det. Men som sagt, den tiden den sorgen. Nu är vi bara glada att det går åt det bättre hållet!

För att fira fick han en glass.

Sen promenerade vi mot bussen längs Mannerheimvägen. Säkert en kilometer. Usch så det dammade! Man såg riktigt ett dammoln ovanför vägen och mina ögon blev helt irriterade. Välkommen vår kan man väl säga. Med tudelade känslor liksom. Inann vi kom fram till busshållplatsen gick vi igenom flera byggplatstunnlar. Denna tyckte jag var så fin i all sin enkelhet. Ja eller färgen är nu kanske det jag föll för, den passade ju så bra med hans kläder.

Som pricken på i:t steg vi av bussen så vi kunde byta till spårvagn då vi åkte för att hämta hem Tripp från skolan. Han har väntat jätte,jätte länge på en spårvagnstur igen. Brukar inte vilja åka då vi har vagnen med, ettans spårvagn är så ofta gammal med trappor. Men nu hade vi ju ingen vagn med oss så det gällde att passa på! Som vanligt var han helt jätteglad över den enkla åkturen, mitt älskade gryn.

4 kommentarer:

  1. Vad bra att det går åt rätt håll med hans syn. Min sambo skelar och det påverkar nog inte livet just alls. Vissa yrken får man ju inte utöva, men det problemet som mest syns i vardagen är att man inte kan se 3D filmer. Fast såklart det skulle vara bäst om din pojkes syn fixar sig helt och hållet.

    SvaraRadera
  2. Ja skelandet är nog inte nåt jag oroar mig för nämnvärt. Läkarn sa ju också att det ju främst då är kosmetiskt. Men som sagt är det inget att tänka på just nu, vill ju bara att han ska se bra. :) Har ju int ens själv ännu sett en 3D film i mitt liv. ;)

    SvaraRadera
  3. Helt super!!Och vardagliga grejer är det som gör livet:)

    SvaraRadera
  4. Japp, så är det ju nog! :)

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)