En paus

De andra i familjen är ännu sjuka, hamnade inhibera Trapps ögonläkare och besök till mina föräldrar imorgon då febertermometern ännu visar alldeles för mycket. Jag blev trött på degandet och tog skidorna under armen och drog till skogs. Lite över en timme plumsade jag fram i snöstormen, ställvis hamande jag skida med snö upp till knäna. Pulsen hölls hög fast det gick långsamt, i synnerhet då det började bildas små snöklumpar undertill på skidorna. Kändes lite extreme med snön som piskade i vågrätt läge och jag hade väldigt gärna  haft ett par skidglasögon, ouch, mina ögon. Än en gång lät jag min inre medelålders tant gå in i matbutiken, svettig och med kinder som var tomatröda och lite svullna efter skidturen. Dessutom var där en hel del folk. Nå, jag överlevde och skämdes inte ens så mycket som jag borde ha. Tänkte bara ta vara på tillfället då jag nu ändå var ute och rörde mig. Att skida hem med en tung ryggsäck på ryggen och en påse i handen (ja,ja det blev så då jag tog det nödvändigaste för någon dag framåt) var gansak pain. Det märks att jag skidat tre dagar i rad nu. Armen som påsen hängde på var helt matt då jag kom fram, men nog är det skönt då man känner att man gjort nåt. Som pris fick jag med gott samvete äta av fastlagsbullorna jag tog ur frysen. Nam.

Försökte fånga vinden på bild men man ser inte hur snön flyger i sidoläge

den branta backen jag föll i igår kändes ingenstans idag pga. av den djupa, rätt så våta snön

Våra ängar är som öken då det blåser, det blidas dyner i snön, ganska fint!

Men gladast blev jag då jag såg en ponny i ladan. Äntligen har någon flyttat in där, underbart!

snö,snö,snö. Palstorna sover gott under ett tjockt lager snö.

Inte orkade stackarn ens äta upp hela bullen. Glad var han ändå. Mitt gryn. Fem dagar feber nu.