söndag 4 september 2016

Då man är löjligt nervös

Jag har alltid hatat att ta vaccin eller blodprov. Har blivit yr, svimmat. Tycker det tar väldigt ont i blodådran liksom. Får ont redan av att en mygga trycker in sin sugsnabel genom mitt skinn.

Nå.

I en och en halv månad har jag gått och förfasat mig över denna inkommande tisdag. På morgonen ska jag gå och ta en hel hög med blodprov och vid lunch ska de tränga in en nål mellan mina ryggkotor för att droppa ur benmärgsvätska. Hu fasen vad jag är rädd!

 Vet ni hur hemskt det har varit att veta om detta såhär länge?! Att bara gå och vänta på det hemska? Vet ni hur många gånger jag inbillat mig känslan och bara brutit ihop?! O nej, det hjälper inte att säga "det kommer att gå bra". För jag vet ju det! Jag vet ju att det görs där varje tisdag, på rutin. Men det gör det ju inte till en rutin för mig!

Ringde sjukhuset också för att försöka lugna mig. Blev inte hemskt mycket lugnare. Det lär kunna kännas som elstötar. Nåmen så kiva! NOT! Ställningen är jag dessutom orolig över. Man ska ju ha ryggen rund. Kan inte ligga på sidan pga. smärtan i axlarna, så det är uteslutet. Hur jag ska kunna sitta framåtböjd en längre stund (en halv timme i värsta fall) är också ett stort frågetecken. Har ju haft svanskotan sjuk i många herrans år och så har jag så ont i nacken och övre kroppen att jag inte vet om jag orkar hålla huvudet uppe så länge. Jag har bättre och sämre dagar. De sämre får jag sitta och luta huvudet i handen då det är så tungt.. Nå åtminstone ska jag nu få lite lugnande innan, tror bara dosen kunde vara tio gånger större efter denna medicinmätta jag haft på g här nu detta år.

Så ja. Jag sitter som på nålar här nu. Hehe.  Får se hur hysterisk jag är då det gäller..

Idag har jag förresten varit på ännu en röntgen. Har prickat in fler sådana och magnetröntgen detta år än under hela mitt liv tillsammans innan! Nu var det min armbåge jag trodde var bruten. Har bankat den i diverse hörn och kanter här några dagar. Den har varit grymt sjuk och uppsvullen på ett område stort som min hand, med en röd ring vid svullnadens yttre kant. Nice. Som tur var det endå inte nåt brutet utan bara en inflammerad slemsäck plus då en hel del slag den nu vill vila ifrån. Så tänker linda in den i en gammal strumpa med nåt mjukt på yttre sidan för att skydda den mot fler stötar. Är så himla klumpig nuförtiden, har inte vant mig med det än.

Bild på min snygga armbåge varsågoda!

Och en fiilisbild från balkongen, bara för att lätta upp stämningen.





lördag 20 augusti 2016

Sådant som gör en lite lyckligare

Det regnade och åskade ju en hel del i somras. Ett par gånger blev jag överraskad med ett brak rätt nära, då jag gått omkring och lyssnat på musik. Jag har egentligen aldrig varit rädd för åskan, men ja spaden brukar jag lägga ifrån mig. Det blir alltid att fundera lite, vill jag verkligen gå hem över ängen nästan en kilometer, eller blir jag kvar i trädgården och hoppas på det bästa.


Regnmoln och solnedgångar. Det är sådant jag är svag för.
I år var björnbärsbusken översållad av vita blommor som samlade de sista ljusglimtarna i försommarkvällen.
Hallonbuskens blad, liksom också allt annat, fylldes av regndroppar som glimmade i solnedgången.
 Dimman slöt sig över ängarna var och varannan kväll
 suddade ut gränsen mellan himmel och jord
.Ibland fick jag stänga ut medvetenheten om vad folk tyckte och tänkte och bara låta jättebubblorna göra det hela ännu lite mer magiskt.

Ja, med musik i öronen och detta framför ögonen. Lite lyckligare är man nog då!

tisdag 16 augusti 2016

En kyligare försommar

Alltså. Vet inte om jag bara inbillar mig, men jag frös typ hela sommaren. Regn och grått, inga ordentliga värmeböljor som svepte in en i skön sommarkvällsvärme. Shorts bar jag ett par gånger, tröja hade jag alltid med mig. Men det var sommar, med färger och liv.

Jag kom ju väldigt långsamt och sent igång på min kolonitott. Kunde bara utföra lätta sysslor och allt gick oändligt långsamt. Men som tur finns där ju mycket mångårigt som börjat växa till sig och jag var glad åt i början av sommaren.

Som min underbara azalea. Skyddade den och buskblåbären intill, i full blom de också, med ordentligt nät runtomkring i vintras. Det hjälpte och i år fick hararna inte äta annat än blomlökar och hallonbuskar.
Överhuvudtaget gillar jag så mycket växtligheten kring dammen. irisarna också blommade för första gången i år, då jag delade på dem. 
Mitt succulent och lavendelland (med mycket annat i det också, heh) fortsätter vidare från dammen. 

Och deras intressanta blommor passar bra ihop med min gamla edelweiss. 
 Basilikan jag planterat intill min torrare del förvånade mig riktigt i år med dess växtkraft. Trull tackade, han älskar basilika och andra örter.

 Jag plockade hem lite buketter då och då. Han agerar utmärkt blomuppvisare vid syrenen som äntligen hade lite fler än en blomklase i år! 
 Och jag hade helt glömt bort att jag planterade studentnejlikor jag hade hittat bortirrade vid en sandväg förra sommaren. Beklagade mig för trädgårdsgrannen över att jag inte hade av de fina färgklickarna bland mina gula,som hon just hade köpt, innan jag en vecka senare plötsligt spärrade upp ögonen, där var de ju! Och de passade just så fint som jag hade sett framför mig!

 Ny för i år var denna klematis jag planterade vid dammen. Jag brukar inte få klematisen att övervintra, av någon konstig anledning, så vi hoppas denna klarar sig.

Fast denna fina var ett undagtag, för den var den första på många, många, år som valde att komma upp igen på våren, till min stora glädje! Hoppas så på att den sku välja att breda ut sig ännu mera nästa år, eller ens komma upp igen. Tycker så om klematis nämnligen! 

Minst tre av mina fina rosor dog i vintras, som tur överlevde ens denna gamla morsdagsros jag haft så länge jag kan minnas. Men den var bara en tredjedel av fjolårets storlek. 
 Men vallmon mådde fint, lite här och där de brett ut sig. Brukar ofta låta dem stå kvar de vill, eller så flyttar jag dem till min vallmorabatt (där de av någon orsak brukar vara, låga, små och klena..). I år valde jag att inte slösa energi på lite onödigare saker och löt bara vallmo breda ut sig bakom komposten där jag brukat ha också andra blommor. Det var enklast så här, och riktigt fint det också, i all enkelhet. Där får sniglarna frodas i fukten. De äter vad de äter. Har inte hjärta att mosa dem. Ibland slänger jag iväg dem en bit, men annars får de hålla sig.. De små slemmiga utan skal har jag dock nu börjat ta livet av om de är för många på samma ställe, där de stör.

 




måndag 15 augusti 2016

Favorit i repris




 

Vi provade det för första gången förra året, att ha födelsedagskalas någon annanstans än hemma. Nu ville Trapp fira på pappas jobb igen. Och det fick han!


  Jag hade mått riktigt illa en längre tid här, pga. mina starka mediciner, och visste inte HUR jag sku få det att gå ihop. Men chansade och hoppades jag sku klara dagen. Sambon var till en otrolig hjälp och så hade vi just fått vår nya leasingbils väntebil. JA, vi har blivit med bil för att klara vardagen och sambons arbetsuppgifter!

Vi fixade lite mat, disco
Ja med rökmaskin och allt, då det en gång finns på stället! 
Och så hade jag igen i sista stund fått ihop en pinjata med påsar inuti. 
 Han hade inte bjudit många, bara de bästa vännerna som han visste att kan lyssna på de viktiga instuktionerna som gäller på stället. Och det gick så bra igen! Själv klarade jag just och just av att ta farväl till gästerna, så braka jag ihop i mitt illamående och sjukhet. Satt där i regnet och andades och visste inte rikgtigt hur jag sku klara mig hem.. Igen fixade pappan allt och jag var så tacksam.
Men det störde inte dessa, som var alldeles saliga över lite gammalt och hårigt sällskap. Nåt av det bästa med dagen, att få gosa med två super snälla och lydiga hundar. 







onsdag 10 augusti 2016

Nej, jag ser inte emot vardagen!

Varje år, efter alla längre lov då bara förundras vi högt här hemma då vi kollar blogg och facebookuppdateringar.

"Äntligen blir det lite rutiner igen!"
"Huh, vad det ska bli skönt med lite lugn och ro på jobbet!"
" Hen har väntat så på dagis och kompisar!"

Vänta! VA?!

Vi är gjorda för lov vi. Sena kvällar och morgnar som börjar där kring lunch. Inga tider, knappt något  förutbestämt program. Inga krav, ingen som pekar på klockan.

Så hösten för mig. ANGST. I år ska jag inte ens på jobb nu då skolan och förskolan börjar. Är fortfarande sjuk. "Väntar" på benmärgsvätsketagning nästa månad (Herre du milde så jag är skraj för detta!!) och så resultaten från förra magnetröntgenundersökningen där hela ryggraden och nacken kollades med kontrastämne, som jag borde få då i slutet på månaden.

Min kära familj gillar inte rutiner, inte tider, inte att någon säger vad de ska göra och när. De gillar inte skol/förskolematen, inte stora grupper, inte läxor.

Så då höstterminen börjar börjar ett enda långt gräl, som varar till nästa lov, då de inte behöver leva ekorrhjul.. Fast de inte ens har hobbier som sku trötta ut dem på kvällarna, just för att de avskyr tider!

Men imorgon är det dags igen. Som tur får vi åtminstone det liiite lättare iom. att minstingen fick fortsätta i gamla trygga förskolan trots att det var riktigt nära att han pga. av vår adress (sjukt!) hamnat till ett nytt ställe. Men ja igår frågade han vid läggdags om vi kunde lura förskolepersonalen att han dött. Eller då vi pratade igenom det, kanske kunde säga att han bara har riktigt ont i magen. Länge. Heh, summerar ganska bra allas feelis kan jag tro.

Vi hade en fin sommar. Svinkall, och inga stranddagar, förutom då vi var och tältade ett par dagar. Men jag klarade mig bättre än i slutet på våren, då jag mådde riktigt illa hela tiden, nu hade jag bara ont och var trött. Men jag har kunnat vara med och njutit av att se barnen njuta på våra små utfärder mellan regnskurarna. Och sommar är alltid sommar!

Nu hoppas jag verkligen hösten kommer att vara relativt varm, för allt har först kommit igång i trädgården då jag kom igång så långsamt under försommaren. Och så vi kan njuta av kvällarna efter skolan lite tillsammans.

Här ser ni vårt bästa köp på länge, och den ena av två dagar, vi varit tillsammans på stranden i somras.


söndag 3 juli 2016

Här sitter jag ännu i kulisserna

Vid liv, men inte full av liv precis. Går omkring som i ett töcken, både av smärta och medicinerna. Skitsur och vresig, trött och apatisk.
Är besviken. På min kropp och på sjukvårdssystemet. Att det ska ta så lång tid!? Skadade ju mig i januari och har inte blivit bra. Kan inte använda musklerna i vänstra skuldran, lyfta på armen eller vrida på nacken utan smärta just nu.
 Fick gå på nackmagnetröntgen i Maj och de hittade någonslags signalförändring i medullan. Vilken cool och konstig upplevelse det var, och vilka snygga bilder man fick på sig själv, heh. Nu väntar jag på hjärnmagnet om några veckor, med läkarbesök med resultaten först i slutet på månaden. Så hela sommaren rinner bort. Kan inte bära en väska utan att det känns att skuldran slits ifrån nacken, och att simma får jag ju bara glömma. Jag som är ett vattendjur förutom packåsna..
Det värsta är att ifall inte hjärnbilderna ger svar börjar återigen flera månaders väntan på nästa steg (jag vill ju magnetröntga skuldran, men ingen ser någon point med det fast det är där smärtan är och den som "kniksade" i januari då en av de två olyckorna skedde!
 Inget jobb har jag ju heller nu. är man vikarie kan man ju inte precis söka jobb om inte man vet när man ska kunna jobba igen. OM man kan jobba igen. Åtminstone inom det yrke man älskar, barnen.. Och jag vill inte ens tänka på "vad om", om inte min kropp tänker samarbeta med mig och småbarn längre. Har väl typ gråtit slut tårarna redan. I smyg. Om nätterna då jag går omkring på åkrarna för att inte fräsa åt han jag bor med, och som har tagit så väl hand om barnen nu då jag inte orkar vara snäll med någon och inte kan bära ut skräppåsen ens. Eller där jag sitter i min trädgård och bara tittar, för att jag inte ens riktigt orkar med det i år. Mitt glada jag, vart tog du vägen igen?

När andra skriver om deras fina midsomrar och sommaräventyr. Då var jag lycklig att jag orkade ta ut mig till ängen bredvid för att ens umgås med de mina en stund. Och ja, titta, visst är jag glad ibland. Hittade megabubblor i somras, SÅ min grej! Här visade vi dem för pappan i huset för första gången, just på midsommaren.
Köpte dem faktiskt till mig själv, men har haft liten konkurrens.. Trapp fick eget set med pinnar och band till födelsedagen av vårt bästa vängäng. 
Så känner jag mig fridfull och lugn då jag sitter på palstan och tittar på hur det växer
 Det gröna och vida runtom låter hjärnan vila
 och jag lyssnar på musik och försöker tänka positivt i solnedgången.

Men lite svårt är det just nu. Det kan jag medge.

fredag 22 april 2016

Evighetslistan

Jag brukar inte nappa på dessa. Men nu var ju frågorna Linn ställde rätt intressanta, så passar på att svara denna gång.

Evighetslistan- var så goda!



1. Så här tänker jag kring vacciner: 
Vacciner överlag har väl varit väldigt bra och viktigt för människornas överlevnad. Men vi  har lämnat bort en del nya, inte tillräkligt forskade och sådant man klarar sig utan. Man får och ska tänka lite själv också, tycker jag, tror inte på allt "de vise läkarna" säger mer.. 

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här:
Var och en med sitt. Men nog är det sorligt att det krävs sådant för att man ens ska kunna tänka tanken att älska sig själv. Har nog en förkärlek för naturligt själv,överlag.. 

3. Min sanna åsikt om muminmuggar:
Fattade inte alls dem förr, men efter att ha mjukats upp ett antal år då barnen fick av dem i gåvor, så gillar jag (de fina) nuförtiden och har just köpt mina första egna (på loppis) här för en tid sedan.De är utmärkta på släktfester då alla har en egen de känner igen. 

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag:
Ska-nej? Men kan- jo. Våra har varit det sedan början. Försöker tänka igenom det jag ger ut om dem och inte för nolo/avskalade bilder. Men nja, tror nog inte de tar skada av det, ens i framtiden. De äldre frågar man ju redan en del av, vad man får och inte får sätta ut på nätet. 

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag:
Feminist, inte helt säker. Men jobbar både hemma, på mitt jobb (dagis) och bland bekanta och inte så bekanta med att tala om jämnställdhet och slopa könsförutfattade meningar.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar:
Det är ju prima om bloggaren får ut nåt positivt av det!

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder:
Jag tycker pojkar SKA ha rosa kläder ibland, om de vill. Som små ännu mer, för att folk ska vänja sig vid det i tid, att de har en snopp trots färgen på blusen.. Våra tre har haft tunikor, i alla de färger, kjolar och glittriga smycken. Allt de velat klä sig i. Tycker det är så himla sorligt att folk än idag lär sina barn skräp om vad pojkar/flickor får eller inte får använda/äga då de är av ett visst kön. Mina barn vet att färgerna är allas. Men nog har de också blivit retade. Det äldsta barnet har dock kunnat svara på tal, det yngsta igen har nu skuffats in i sin trånga vrå av andra barn som någonstans lärt sig om flick-och pojkfärger. SÅ ONÖDIGT tjafs!  

8. Dop eller namnfest - vad väljer jag?
Vi hade dop med första, kände lite dåligt samvete för det efteråt då inte vi var troende. Skrev ut oss ur kyrkan och hade jätte mysiga och mer "egna" namnfester för de två följande. Det är ju barnet vi välkomnar, ger hen namn. Vi behöver inte blanda in kyrkan i det om inte man är en sann troende! 

9. Bloggska - är det ett viktigt språk?
Tror man klarar sig utan att kunna det.

10. Den berömda bloggfasaden - ska man visa allt i bloggen?
Nej. Men vill man ha en personlig blogg behöver man kanske visa upp lite olika sidor av sig, jag fastnar mest för de lite mer ärliga själv.. 

söndag 10 april 2016

En påsk

I år hade jag inte ork att pyssla tusen kort, inte ens fast jag "bara" var hemma. Pyssel har inte precis varit i tankarna då smärtan tagit upp så mycket av tankeverksamheten de senaste månaderna.

Men vi hittade ur-gulliga kort, och Trull fick välja vilka som sku få vilka kort. 
Så följde han noggrannt med att de landade där i lådan!

 Några fina tuppar gjorde vi med honom. Av den sötaste sorten, handmärken jag märkt att betyder så mycket för mig. Nu har ju tex. Tripp redan lika stor hand som jag, nästan. Då är det så fint att kunna titta på hans pytte-avtryck.


Så gott folk, ta hand- och fotavtryck av era småttingar, om ni är lika nostalgiskt lagda som jag.


Fick ju pappa på besök innan påsk, och tänkte att jag för första gången någonsin gör en påskkaka. Så kollade nåt recept på kvargkaka och modifierade det till glutenfritt så sambon också kunde äta av den och bytte ut aprikoserna till päron på Trulls begäran.

Tyckte själv den blev helt god, med min kära yngsta i barnaskaran meddelade vänligt men bestämt att "-den är lite för stark i smaken, det kommer tårar i ögonen..". De andra åt nu upp sina bitar, men ville inte ha mer.
Så åkte de iväg till sina farföräldrar på långfredagen, och jag gick på "lunch" till min moster, tillsammans med största delen av klanen. En lunch som räckte till sent på kvällen, heh. Men jag hade valt att gå ensam just därför att jag vet att de brukar ta sin stund, våra samlingar. Och dessutom hade jag lite planerat att umgås med pojkarnas nykläckta småkusin. Det fick jag, och var så lycklig med en liten i famnen. Att de kan vara så sljuvliga, dessa små människor. Små, hjälplösa men bestämda. 
Tänk att man haft privilegiet att få leva i symbios med tre sådanahär minityper. Tänk att den äldsta minitypen fyller tretton i år. 
Ja ibland saknar jag nog.. men förnuftet har blivit starkare, och kroppen får inte mera av skrikanfallen efter fler. Kanske det bara räcker med att få sköta om andras små. Och detta är en speciellt fin en!  
För första gången sedan julen åkte också jag till Esbo dagen efter, för att hänga med sambons familj.  Gör ju det sjukt sällan. A- ryms inte in i bilen då de hämtar oss, B- vill ju göra saker man inte kan göra då barnen avbryter en hela tiden. Men nu har jag fått vila rätt mycket och kände att lite omväxling kunde sitta bra. 

 Hittade de yngre vid bordet, där de lär ha suttit i säkert fem timmar och ritat tillsammans, utan gräl. Det är sådana stunder man ska ta vara på och rama in i sitt minne. Älsakr att svärmor har samlat på alla påskkort vi skickat dem, och hade dem alla framme på bordet då vi var där.
 Tog det mycket lugnt. Kände ett sting av dåligt samvete då inte jag kunde hjälpa till i deras remppaprojekt, men så var det nu denna gång. Kan ju inte alls anstränga skuldran.


I nåt skede försvann alltid nåt barn, och rätt ofta hittade vi ett eller två, eller tom. tre i ett stort klädskåp.

 Så kom tuppen och lade ägg på natten. Tuppen blev en ny bekantskap för mig då jag träffade sambon i tiderna. Hos oss var det alltid påskharen som gömde ägg.

 Till skogen gick vi alla dagar, den ligger ju bakom deras hus! Trull lagade en koja tillsammans med hans pappa och var så stolt och glad.
 och visst var det en fin en, i den mossbeklädda skogen.
En avkopplande och bra påsk, med många fina typer!

fredag 8 april 2016

Pojken som talade med fåglar

För att fördriva tiden här under dagarna har vi hälsat på änderna i dammen nära oss rätt så ofta. De är ju för fina både enligt mor och son..

Då man närmar sig hoppar de upp från vattnet och vankar fram till en med hård fart.
'Många, många fina änder. Och mitt bland den en Kricka. Eller Tavi på finska, som vi först lärde oss, så just denna har vi kallat för Tavi. Vår kompis. Kompisen som visst tappade bort hans egna vänner i höstas då han borde ha flugit iväg. Så han joinade dessa lite större i dammen och övervintrade här. I början var han rätt blyg och försiktig av sig. 

"Tavi" blev han absoluta favorit och blicken letar alltid genast efter den lilla vackra med underbart blåsljud, som också var orsaken varför jag först märkte honom. 

 Nuförtiden är han lika tuff, om inte tuffare än de andra. Springer fram och hoppas på nåt gott.
Fast den lilla, som kunde hänga med fåglarna mest hela dagen, får nog bara vissa morska honor att äta från handen. O lyckan då!
Tycker det är så avslappnande och fint att stå där och följa med deras liv, och den lilla som talar med dem, smyger omkring och är helt förtrollad av dem. Det är inte mycket det behövs.